På alla tävlingar som jag har själv varit me på/suttit som funktionär/varit på så är det alltid en massa ponnymammor som står och skriker på sina barn. Antingen är det ponnyn det är fel på eller så är det ungen. Att man sitter som en hösäck eller att man ska sparka till ponnyn rejält. 

Jag fullkomligt hatar ponnymammor. Eller inte alla. Jag gillar posetiva & peppande ponnymammor men inte de som står på framhoppningen och skriker. Det känns bara som dessa människor köper en ponny till sitt barn (som kanske inte ens vill?) och en massa dyra grejer som hör till. Sen åker de på tävlingar & pressar både ponnyn och ungen till 150 %. 

En ponnymamma borde vara en som stöttar, sätter ekipaget i första hand och om det inte går bra är det hon som berömmer trots misstagen, hon peppar inför nästa start!
Men tyvärr är många fall inte så här utan en Mamma som står och gapar på framridningen, börjar bråka med andra mammor och tävlings funktionärer osv. Avundsjuk på allt och alla och märkes kläder har hon i överdrös ”Man kan ju inte vara sämre än någon annan” Det är vinna eller försvinna, hon gör aldrig fel men alla andra gör det hela tiden!

Oftast är det de två varianterna och den översta är bäst den understa är bajs! 

En gång när jag var med Hanna & Rebecka som hästskötare på en tävling var det en morsa som var med sitt barn & dess ponny. Ponnyn vägrade på ett plank på ca 80-90 cm. Var ballonger på hinderstöden & på staketet precis brevid. Mamman skrek att hon skulle smälla till den med spöet. Sagt & gjort o de gjorde ett nytt försök. Nu vägrade den igen och mamman blev mer arg än barnet som red. När den vägrade tredje gången fullkomligt skrek mamman, NU SKICKAR JAG DEN DÄR JÄVLA HÄSTEN TILL MACDONALDS!!!!!!!!!!!!!!

Detta tyckte jag var fel. Eller vad tycker ni?

Jag kan ha helt fel, men efter det jag har upplevt så är min åsikt såhär.

Vad tycker ni?